Titel: The Thing (1982)
Regissör: John Carpenter
Skådespelare: Kurt Russel, Wilford Brimley, T.K. Carter, David Clennon mfl.
Genre: Mystery, Sci-fi och skräck
Längd: 109 min
John Carpenters The thing är nominellt en remake på The Thing From Another World av Christian Nyby 1951. Däremot ska Carpenters film vara mer lik orginalkällan och tillika boken ”Who goes There” skriven av John W. Campbell. Ennio Morricone står för musiken och även om det blir lite cheesy på sina ställen sänker det inte filmens värde. Vi ser blockbusterfilmer som, än idag, använder sig av musikaliska kraftuttryck för att förstärka scener utan att lyckas skapa symbios mellan bild och ljud. Ljudet finns där och har som uppgift att förstärka spänning, mystik och känsla, vilket det gör. Men inte på den nivån vi är vana att höra Morricone.
Vi får se en rymdfarkost åka mot jorden och in till vår atmosfär. Det följs av ett ytterst intressant men frågande intro. När filmen är slut är introt fullkomligt logiskt, men väl där under det första tio minutrarna är en lite fundersam på vad som komma skall. Vid första anblick förstår en att detta är något storslaget, häftiga helikopteråkningar och snö- och istäckta berg. Inte en människa i närheten i detta iskalla Antarktis. Helikoptern flyger till slut mot en bas där vi får möta våra huvudrollsinnehavare. Det fortsätter här att vara relativt märkligt och knasigt faktiskt. En utbrister "Vad är det här?" för sig själv men förstår samtidigt att det vilar något underligt i dessa is- och snödrivor.
Vi får stöta och blöta med en ung och lite opolerad Kurt Russel som tycker om whiskeyn, framför allt den Italienska J&B. Vad han mer tycker om är något oklart, vill han vara på detta uppdrag? Vad gör de andra männen på basen, vad vill de göra? Här faller filmen något. Det finns faktiskt inte med en enda kvinna i hela filmen. Det finns heller ingen dialog som beskriver personerna mer utöver att en gillar hundarna, en annan gillar weed och så vidare. De vanliga plottarna om att någon saknar sin flickvän eller vill åka hem finns inte. Det är en nackdel i skräck att en inte känner med huvudpersonerna, men för den mörkrädda är det så klart bra.
Filmen inleds mystiskt, övergår till intressanta fynd som leder till gore. Det är faktiskt mer blodigt än skräckinjagande. Det är inget fel med de, för just de scenerna är välgjorda och håller än idag. På många sätt och vis håller filmen dagens mått men jag kan inte sluta tänka på avsaknaden av kvinnor. Möjligtvis är det så att hela filmteamet bestod av män, det skulle i så fall förklara de bristande karaktärsbeskrivningarna och mängden blod som spills.
4/5
