Hadiraja12

 

 

Alicias (Bergman) far som är tysk dömds för landsförräderi till tjugoårigt fängelsestraff men tar självmord i fängelsecellen, "poison" får vi förklarat. Alicia blir inkopplad för att hjälpa amerikanska spioner ("For patriotism! For patriots!" för att ta fast eller ta reda på vad hennes farsas tyska vänner sysslar med för skumraskaffärer. Självklart blir hon kär i spionen (Grant), för hon är en flokig och bortskämd kvinna som inte hittat någonstans att sätta ner sina ben för att få fotfäste. Spionen däremot, han har trygg, stabil och väldigt bekväm. Han blir hennes närmaste kontakt på Amerikanska sidan för detta från början inte alls spännande film.

 

 

Den blir mäkta spännande till slut, en nagelbitare vid en del tillfällen, och extra spännande är det för att tempot är ganska lågt vilket gör att spänningen aldrig tar slut som vi är van vid i modern film. Dessutom är manuset vasst, det går inte att gissa vad som händer i nästa scen eller hur det ska sluta (bortsett från lyckligt). Men det vet man ju på förhand. Skådespeleriet är inte så himla fantastiskt men det funkar, dock så sabbar det hela romantiken och kärlekshistorien när det syns på milsavstånd att dem inte är kära i varandra. Han är typ dubbelt så gammal som henne. Bergman framstår som mallen för hur Kristen Stewart instruerat säg själv för hur hon ska skådespela (bortsett från att sexigt bita sig i läppen), hon står handfallen och maktlös i alla situationer och till slut ligger hon högst upp i tornet och bara väntar på kyssen från sin prins som ska väcka henne. Detta är ingen kärlekshistoria, det är en nazistspionhistoria i film-noir stil, och det är den för den som vill se något trevligt på SVT2 kl.14:00 en tisdag eftermiddag.