Hadiraja12

Titel: The square (2017)
Längd: 142 min

 

På Hagabion i Göteborg, där resturangen för övrigt heter Kino, hade jag den äran att gå på en något mer exklusiv visning utav The Square. Visst, det var inte som premiären i Cannes, Trollhättan eller på Way out west. Ruben Östlund var på plats i vart fall och pratade innan filmen om bakgrunden och inspirationen till ett antal scener i hans nya film och om hans vision att flytta Kopparmärra i Göteborg.

    The square har vunnit det finaste priset man kan vinna som regissör, Oscar i all ära, men trots det säger han att det inte är de bästa filmerna som vinner priser. Jag uppfattar att han helt enkelt har skapat The square och knäckt koderna för hur man vinner priset och medveten inte skapat den bästa filmen. The square är inte heller den bästa filmen, inte ens hans bästa film.

 

 

Ruben Östlund är professor i filmisk gestaltning på Akademi Valand i Göteborg. En titel han har fått dels för sin akademiska bakgrund men även för sitt arbete med film och gestaltning. Hans filmografi är av högsta klass, en prägel han satte redan från den första kortfilmen. Det finns så många fantastiska ögonblick och oförglömliga scener genom hans filmer, så även i The square. Men, som en helhet är jag något besviken på hans senaste film. Hur mycket jag än förstår att han vill uppnå sin dröm att vinna kan jag inte sluta fundera på vad som definierar en konstnär. Om valet stod mellan att få bestämma själv över sitt konstnärsprojekt och inte vinna kontra att inte få bestämma men att vinna, vad väljer en konstnär?

    I Rubens fall antar jag att han bestämt och styrt över arbetet men samtidigt lyckats vinna. På samma gång lyckas han att driva och förlöjliga den esoteriska juryn i Cannes. Inombords tror jag att han sitter och njuter. Att han lyckas visar på en ännu större bragd, ett ännu större konstnärsskap och genialitet. Men för mig som vanlig människa lämnar jag biosalongen ganska oberörd medan jag har en liten klump i magen av igenkänning i Gitarrmongot (2004), De ofrivilliga (2008), Play (2011) och Turist (2014).