Fredagstipset v. 26 Blade runner (1982)
Titel: Blade runner (1982)
Regissör: Ridley Scott
Skådespelare: Harrison Ford, Rutger Hauer, Sean Young, Edward James Olmos mfl.
Genre: Sci-fioch thriller
Längd: 117 minI Philip K. Dicks novell Do androids dream about sheep framtida dystopi lever Rick Deckard (Harrison Ford) i en värld med människor som inte klarade de medicinska proverna. Resten av jordens befolkning har flytt jorden. Människorna som lever kvar är fattiga, kalla och smutsiga. Jorden har konstant nederbörd och hög luftfuktighet och det är meningslöst att ödsla pengar på sopsortering och gatustäd, mänskligheten som betyder något har redan flytt.
Finns det människor finns det även en civilisation. Tillsammans med dessa människor lever ett antal Replicants, människoliknande androider, men också Blade runner. Dessa replikaner går inte att lite på och de behöver därför förintas. Förintar replikaner är precis vad Blade runner ska göra.
Världen som Ridley Scott har skapat med filmens dystopiska visual designer är makaber och märklig. Det är ett enda China town och Deckard äter samtliga sina måltider på samma snabbmatställe. Människorna går runt med lysrör till paraplyer, gatlyktorna har bytts ut till strålkastare som ständigt cirkulerar över husfasader. De gigantiska skyskraporna står tomma, regnet faller och dimman ligger tät. Coca cola, Atari och TDK får enormt stort marknadsföringsuttrymme på de stora neonskyltarna. Polisen glider runt i flygande bilar, det enda människorna minns har kvar som minne från förr är diabildsfotografier. Och, av någon anledning finns det många duvor och ett och annat gökur. Jag höll på att glömma att det finns en wonder, en pyramid i skala större än allt annat. Steampunk/plastutopi/Miami Vice. Ungefär så skulle jag beskriva världen.
Det gömmer sig en del guldkorn i denna nästankultklassade rulle. Den väcker många frågor och framför allt utelämnar den mycket information. Först och främst väcker berättelsen en diskussion kring androidernas existens. Vad har hänt jorden som gjort att världen ser ut så här? Jag blir även nyfiken på vad som hänt människorna som flytt jorden och troligtvis bordat en ny planet. Det finns en estetik i filmen som gör den värd all uppmärksamhet, och det är just hur dessa frågor väcks. Berättandet, Vangelis soundtrack och till denna vansinniga miljö är filmens styrka och behållning. För det hade också kunnat vara motsatsen. Men Ridley lyckas förena detta med ett fantastiskt slut. När filmen är slut är jag glad att jag inte lever där.
4/5