Blue is the warmest color (2013)
Titel: La vie d´Adèle / Blue is the warmest color (2013)
Regissör: Abdellatif Kechiche
Skådespelare: Léa Seydoux och Adèle Exarchopoulos
Genre: Drama, romantik
Längd: 179 min
Adèle går i gymnasiet, litteratur inriktning. Hon vill utbilda sig till lågstadielärare efter studenten. Hon utforskar sin sexualitet och finner en stark åtrå och attraktion till Emma. En äldre lesbisk kvinna med blått hår som är kulturell och erfaren. Adèle både går bort sig och finner sig själv.
Denna film har väckt uppståndelse i och med de långa, intima och pornografiska sexscener men också för den kritik skådespelarna Léa och Adèle själva riktat mot regissören. Kritiken har varit gällande dåliga arbetsförhållanden under inspelningarna. Det ska ha varit långa arbetsdagar med långa inspelningstider, det ska ha tagit en dag att filma en scen då Adèle enbart korsar en gata sägs det. Léa har sedan tidigare poserat topless för American Apparell så hon borde sedan tidigare haft erfarenhet av dåliga arbetsförhållanden. Det man dock kan hylla regissören Abdellatif för är hans nästan magiska fingertoppskänsla i att berätta en historia så makalöst trovärdig. En stor stor eloge till skådespelarna också så klart, för dem är helt fantastiska i sitt gestaltande. Det är den mest trovärdiga film jag sett någonsin, och det håller genom filmens nästan 3 timmar. Abdelattif ska ha gett en känsla till skådespelarna och bett dem gestalta den känslan, och inte ha koregraferat som man annars gör. Därför har han fångat deras riktiga jag och därför är det så otroligt trovärdigt. Denna metod överlägger dock ett stort ansvar på klippningen istället.
Som sagt är det väldigt pornografiskt, gott och ont om det, men i detta fallet är sexscenerna snarare en handbok för homofober hur lesbiska tjejer knullar. Det tillför inte storyn ytterligare. Jag kan bli lite störd på alla närbilder för jag är intresserad av miljöerna, men det är väldigt fokuserat på karaktärerna (lysande karaktärer) och deras personkemi. Adèle är osäker i sig själv och gör sin identifiera-sig-själv-resa med otroligt igenkännelse medan Emma är trygg och säker, kulturell och för sig i kretsar där ingenting är onormalt. Adèles vänner är homofober och hennes föräldrar är tydligare traditionella och tror att Emma är hennes vän som hjälper henne med filosofiläxan. Adèle gör resan vi alla gör, gör misstagen vi alla gör och lär oss av de alla misstag man gör och kommer ut som en bättre människa. Den visar hur jävla jävligt det är med kärlek när man är ung.
Trots kritiken mot regissören verkar dem ändå rätt glada på denna bilden, det kanske är skådespel det också. Eller så är det tacken för de priser som filmen tog hem, för trots kritiken måste jag hylla regissören. Men utan skådespelarna hade detta varit en rätt plastig film, men nu är den full av allt. Jag får till och med tillbaka lusten av att bo i Frankrike, dricka rödvin, läsa konst och gå på klubbar, den lust jag hade i gymnasiet.
Betyg: 4/5