Subarashiki nichiyôbi / One wonderful sunday (1947)
Titel: Subarashiki nichiyôbi / One wonderful sunday (1947)
Regissör: Akira Kurosawa
Skådespelare: Isao Numasaki, Chieko Nakakita
Genre: Drama och romantik
Längd: 108 min
Det har varit krig och dystert ett tag, husen är trasiga och ännu har man inte målat världen efter att världen raserats. Yuso (Chieko Nakakita) är den fattigaste person jag sett på film, han har 15 yen år 1947 på fickan. Jag har verkligen noll grepp om hur mycket pengar det är men en kaffe och en asäcklig torr kaka kostar 10 yen i filmen och ett inträde till ett zoo för djur med bipolärsjukdom kostar 1 yen, det ger oss ett litet grepp om hur mycket 15 yen är. Masako (Isao Numasaki) har på sin ficka 20 yen, hon är den nästfattigaste jag sett på film. Tillsammans ska dessa tillbringa en söndagsdejt tillsammans. Yuso verkar ha varit ute i krig ett tag och Yuso och Masako har inte träffats på länge, men dem är väldigt kära och dem är lyckliga tillsammans.
Det är så romantiskt att man blir kär. Det är verkligen feel-good vibbar med egentligen ett undantag. Feel-good film är extrem fiktion, och detta är extrem realism. Det är närgånget och ärligt utan att förstora något eller förstärka, den är minimalistisk. Det finns många oförglömliga scener och dialoger som man borde spara och plocka fram när man är pank, hemlös, frulös och billös, ja en riktig loser. Till exempel när dem matar en get på Zoo (exotiskt) med papper;
- Djur är lyckliga, för dem behöver aldrig oroa sig för inflation.
Eller när Yuso råkar sabotera ett marknadsstånd och tvingas betala 10 yen för att han förstör nån bulle.
- Om det inte varit för det hade vi inte ätit bulle nu.
Masako tycker att geten har ett billigt leverne, det tycker inte Yuso:
"Pappersnäsdukar är inte billiga! 2 dussin kostar 20 yen."
Jag har tjatat lite om hur långsamma Kurosawas filmer är och detta är inget undantag, den hade kunnat ta slut efter 50-60 minuter, men den håller på det dubbla. Sista 50-60 minutrarna är ett kammarspel i en extrem minimalism. Yuso dirigerar musik i en tom teater/musik hall utan orkester och utan publik, först dirigerar han till blåsten sen dirigerar han till pålagd musik. Poetiskt. Sen ska Masako uppmana publiken att applådera medan hon själv tokapplåderar och gråter. På pappret och nu när jag skriver det låter det ju fantastiskt. De är det inte. tyvärr.
Betyg 3/5