Hadiraja12

Återträffen är 40 minuter, sen är det 40 minuter intervjuer med hennes grundskoleklasskamrater. Hon försöker få ihop möten så att klasskompisarna kan se hennes film och diskutera Anna Odells känslor kring högstadietiden. Ganska naturligt är det inte många som vill ställa upp och många ger återbud. Det jag möjligtvis kan lyfta är hennes meta, först är hon på klassåterträff med skådepspelare som är hennes klasskompisar, sedan intervjuar hon de "riktiga" klasskompisarna efter att dem har sett en annan skådespelare spela den "riktiga" klasskompisen, och sist men inte minst så träffas, en "riktig" klasskompis en skådespelare på stan som har spelat den "riktige" klasskompisens karaktär, på stan. Men allting är fiktivt. Filmen väcker debatt, visst fine. Men det gjorde Ruben Östlunds Play också. Skillnaden är att Play är ett mästerverk och att Återträffen är ett skämt. Anna Odell spelar sig själv och det gör hon säkert bra, men hon får ingenting sagt under 88 minuter. Hon stakar sig och ställer samma frågor i 40 minuter. Nej, se istället den danska filmen Festen (1998)!