Hadiraja12

Detta är ett episkt, based on a true story drama om Japansk historia, politik, krig, relationer och diplomati. Och den handlar faktiskt om allt, och är faktiskt väldigt tråkig av den anledningen. Det börjar 1933 under Kyoto Imperial University protest där Yukie (Setsuko Hara) är dotter till den professor som blir kickad från arbetet eftersom han har anti-faschistiska åsikter. Ni vet historien! Nej men allvarligt talat, det är storyn. Kul tyckte jag som både läst och sett Norweigian wood, jag tänkte att nu får jag en historialektion i det som boken Norweigian wood inte förklarade. Där högg jag i sten. Jag hamnade framför en epos, som kändes dubbelt så lång än den faktiskt var. Som tur var så skiftar handligen mot slutet (egentligen vid hälften) och det kändes trevligare, om man inte redan har somnat så klarar man det.

 

Yukie blir kallad för spion och förrädare. Personer i hennes omgivning kommer och går och jag vet allvarligt inte rikigt vem som är vem eller vem som kommer och vem som går, men jag vet att filmen handlar om henne och inte om politiken som vi inte är nsatta i. Hon sliter på risplantagen med sin mamma i nästan 40 minuter. Det är lerigt och allt är jobbigt, nästan som i en rysk film, bortsett från att det inte är svinkallt. Men det är deppigt. I denna delen av filmen tvingas Yukie klara sig själv, innan var hon med sin man som skötte allt, och nu går hon från en naiv och omogen tjej till en stark och frigjord kvinna, hon är tuff. Hon pratar med sin mamma och dem pratar om andra saker än smink och andra kvinnor. Akira har gjort två filmer i en varav bara den sista delen är bra, men den är överlag tung och deprimerande.