Blade runner 2049 (2017)
Titel: Blade runner 2049 (2017)
Regissör: Denis Villeneuve
Skådespelare: Ryan Gosling, Ana De Armas, Harrisson Ford m.fl.
Genre: Mystery och Sci-fi
Längd: 164 min
Första gången jag såg Blade runner var jag för ung för att förstå det stora i den värld som Ridley Scott skapat med inspiration från den bok filmen grundar sig på. Sci-fi är en fantastisk genre men kräver mycket mer av tittaren än till exempel fantasy, som allt för ofta anses ha gemensamma nämnare. När jag såg om filmen under 2017 väcktes så många tankar, ideér, visioner och existentiella frågor som bara sci-fi kan bidra med. Det resulterade i att jag blev tvungen att ta mig an att läsa Do androids dream of electric sheep? Blade runner (läs reccensionen här Blade runner (1982)) var på ett sätt frustrerande eftersom jag bara var tvungen att veta mer om hur resten av den mänskliga civilisationen ser ut. De människor som lyckats kolonialisera och bosätta sig på andra planeter i vår galax; hur lever dem, hur ser bosättningen ut, vad driver dem och hur är styrningen av samhället?
Att mina förväntningar på Blade runner 2049 var proportionerligt större än vad de brukar vara bygger på en nyfikenhet. Den naturliga fortsättningen hade varit att beskriva och belysa den andra delen av människans flykt från jorden, nämligen svårigheten i att kolonialisera utan att upprepa historien. The Verge skriver flertalet artiklar om robotar och Saudi Arabien vill ge en android medborgarskap, Iphone X ska läsa av ditt ansikte varje gång du loggar in på telefonen – algoritmer som troligtvis kan användas för att ge androider mänskliga uttryck. Samtidigt ökar SpaceX varje år sina uppskjutningar med målet att upptäcka och forska fram möjligheten att bosätta oss på andra planeter.
Blade runner 2049 skiter fulla fan i framtiden och de existentiella frågor som föregångaren väcker. Vi är kvar på jorden och får i princip uppleva samma historia. Behållningen ligger endast och enbart endast i miljöerna och de sinnesjukt snygga animeringarna. Handlingen påminner om Disney, skådespeleriet liknar mest stenfigurerna på Påskön (okej Ryan Gosling har alltid liknat en Moai). Med så mycket potential väljer Denis, och filmteamet på säkert 300 personer, att fokusera på ett familje- och relationsdrama på jorden. Mina förväntningar att faktiskt tillföra historien är helt bortblåsta och ambitionen att upprätthålla den standard Blade runner höll är kastad i papperskorgen. Bortsett från de makalösa miljöerna och de mäktiga scenerna så vill jag lyfta en sexscen som extra sevärd. Närmre framtiden än så kommer inte Blade runner 2049.
3/5